En katt bland hermelinerna

Lite då och då behöver man stanna upp och granska sina ”sanningar”. Det handlar om den där inre rösten som vi inom coachvärlden ofta ser är en ”sanning” som allt oftare saboterar än speglar en verklighet precis som den är. Vi har till och med ett käckt namn på de där rösterna. Våra sabotörer. 

Det är gamla rester vi bär med oss från tidigare erfarenheter. Det kan handla om allt ifrån egna tidigare misslyckanden eller rentav kanske något som någon annan presenterat oss. ”Du kan inte sjunga, du kan ju inte ta en ren ton.” ”Det är ingen idé att du försöker, vi provade för 30 år sedan och det funkade inte.”

Ja, du kan säkert komma på fler såna där briljanta sanningar som vi sväljer med hull och hår. Allt som oftast utan att ens vara medvetna om det. Det är just därför det är så viktigt att stanna upp och reflektera. 

Vad är det de där rösterna säger egentligen?

Varifrån kommer de? Hur länge har jag gått runt och låtit dem tjattra inom mig?

Vilken nytta gör de idag?

Visst, de kan säkert hindra mig från att misslyckas, göra misstag. Men frågan är om det är så bra att undvika det? Om Edison och Fleming hade undvikit sina misstag hade vi kanske inte haft vare sig glödlampa eller penicillin idag.

Och vad är det för farligt att misslyckas, att begå misstag? I de allra flesta fall inte ett dugg farligt. Om vi kan lära oss att det bara är att göra omtag, då kan vi avdramatisera det där med att ”göra fel”. Om vi inte heller har på oss felletarglasögonen hela tiden så kanske vi rent av ser andra vägar, andra lösningar.

Nåja, det var inte riktigt där jag skulle hamna. Jag hamnade lite snett. Det här jag jag funderat över många gånger tidigare och det finns också i ett av mina tänk i Coachen på bänken med torsdagstänket i appen Time to Tell. Min alldeles egen lilla micropodd. Där jag tillåter mig att vara jag. Utan filter, d v s redigering. Det är inte illa för en prestationsprinsessa.

Så tillbaka till det där med katten och hermelinerna. Det är också något som jag använt som en slags rustning, ett mantra. Att jag inte riktigt hör hemma men att jag fått möjligheten. Med tanken att de andra inte har insett att jag inte är en hermelin, att de inte fattat att jag inte kan. Och ändå vet jag att rösten har fel. Jag är varken katt eller hermelin. Jag är kompetent och det är därför jag får dessa möjligheter. Så jag jobbar på det. Att skratta åt röstens skämt om katter och hermeliner. För att det inte är det som är det viktiga. Det viktiga är att jag får och framförallt att jag tar dessa möjligheter. Det är ju de som är min motor. Att utmana mig själv. Att få chansen att utvecklas. 

Så dök rösten upp igen alldeles nyligen. För att jag valde att åka i 1a klass på tåget. För första gången i mitt liv! Vad kunde väl motivera det? Tror jag att jag är något? Hör jag hemma där? En liten klapp på huvudet på rösten och en stilla fråga. Behöver man vara värd något speciellt att göra det, åka första klass? Jag kommer inte fram snabbare, det vet jag. Valet var inte av snobberi utan av ren och skär egoism som stavas lugn och ro. En tur till Stockholm i arla morgonstund. Jag vet hur trött jag är och hur skönt det är att inte trängas med pendlare som kliver på och av efter vägen. Jag ville få stunden att vara i min egen bubbla inför den långa dag jag hade framför mig.

Det…var…bara…det. Och när min lilla röst väl tystnade var det en mycket bekväm resa. Dessutom upptäckte jag att de andra som åkte i min vagn också hade frukosten i en påse och att de hade två knäskålar och en överläpp var och en av dem. 

Så big deal. 

Det kommer inte vara första och sista gången men framöver helt beroende på vad jag har framför mig när jag kommer fram. Det funkar fint att åka i andra klass också, när den andan faller på. Där är det kanske lättare att falla in i samtal med medpassagerare och det är i sig berikande och utvecklande på ett helt annat sätt.

Jag fortsätter att jobba bort min skyddsrustning med katter och hermeliner och tänker inte låta mig hindras av varken prestationsprinsessor eller andra hinder på vägen. Jag vet vilken resa jag är på och vad jag vill och har för drömmar. Och dit ska jag, med hjälp av min envishet, samtal med min egen coach och genom att inte låta sabotörerna, varken de inom mig eller andras röster, hindra mig. 

Vive la révolution!